Då har det gått ett år igen och det är dags att sammanfatta 2017.
Det är inte helt lätt att komma ihåg allt som hänt under 180 skådardagar. Det vi vet är att det blev 267 årskryss och av dessa var 11 nya livskryss. 
Här kommer vår "topplista":

Årets första rariteter var dels den sibiriska järnsparven som höll till i en villaträdgård i Lindesberg. Efter flera försök och rejält nerkylda lyckades vi till slut få syn på den östliga besökaren. Den andra rariteten som blev ett livskryss var en vitvingad trut i Tidaholm. Detta var inte bara ett trevligt livskryss, den var också väldigt bussig och ställde upp på en hel del bilder.

Årets längsta och snabbaste fjällresa blev en tur och retur till Fulufjället,  80 mil en lördag i juli. Redan på vägen upp till vårt mål fick vi ett livskryss, en dalripa med ungar sprang ut framför bilen. Vi hann precis undvika en olycka och fick njuta en kort stund innan de försvann in bland ris och snår. Väl framme vid vårt mål hann vi bara kliva ut ur bilen innan vi hörde nordsångaren som sjöng för full hals från toppen av en gran.
Vi passade på att gå en tur till Njupeskär och se vattenfallet och den fantastiska naturen innan vi styrde hem igen, en lång men mycket lyckad resa.

Årets kalkon var på något sätt när vi fick en bild publicerad i Aftonbladet. Vi har tillbringat tusentals timmar och tagit hundratusentals bilder på fåglar ute i naturen.
Men när Sveriges största kvälltidning hörde av sig så ville de ha en bild på ett par förrymda papegojor som hade landat nedanför vår balkong. Hm, vi behövde inte ens  lämna lägenheten för att ta den bilden. 

Årets mest lyckade resa blev den till Skåne i början av november. Vi bodde med utsikt över havet och där tog vi vårt första livskryss på den resan. Strax utanför hotellet fick vi se en havssula som kom genom den tidiga morgondimman och passerade oss på behagligt avstsånd. En bättre start på helgen kunde vi inte få. Vi betade av toppskarv på Svartskär i Torekov och lyckades kryssa vattenpiplärka utanför Vejbystrand samma dag. Ett hat-trick som kröntes av den lilla racern, alkekungen som plötsligt for förbi oss när vi stod nedanför Hovs Hallar. Det blev en helg som slog alla förväntningar. November kan vara helt fantastisk!

Årets nyhet, åtminstone för oss. Vi startade Birdnerds på Facebook och Instagram.
Det är ett bra sätt att komma ut med bilder och förmedla våra upplevelser i naturen och samtidigt få ta del av andras. Nackdelen är kanske att tiden inte riktigt räcker till för att både blogga och vara aktiv i sociala medier, men vi gör vårt bästa.

Årets sista fågel på bild blir gråsiskan här ovanför från Kvismaren idag.

Med denna "topplista" vill vi passa på att tacka de nästan 6.000 besökare på vår hemsida som inspirerar oss och om möjligt gör det ännu roligare att ge sig ut i naturen med kamera och kikare.

Ett riktigt Gott Nytt År önskar vi er alla!!!

 

...vi skrev en blogg. Nu ska vi komma med en rad ursäkter. Vi är ute så mycket det bara går, har massor av bilder att gå igenom, gör flera uppdateringar i veckan på facebook, jobbar heltid och tiden räcker helt enkelt inte till.
Så, då var det klart med ursäkterna!

Normalt så brukar vi skriva en blogg efter varje nytt kryss vi tar men så har det inte blivit. Sedan nordsångaren har vi lyckats ta följande livskryss; brunsångare, videsångare, vitögd dykand, vattenpiplärka, toppskarv, havssula och alkekung. Det har varit en fantastisk sommar och höst med resor både till Öland och Skåne.
Vintertiden med sina korta dagar ger mer tid framför datorn och möjlighet att jobba med årets bilder som vi ännu inte hunnit med. Självklart försöker vi komma ut så mycket det bara går men idag sitter vi inomhus och ser säsongens första blötsnö falla utanför fönstret. Man kan säga att vi känner oss lite som ugglorna på bilden, vi vill ge oss ut med det är inte riktigt rätt läge.

Under fliken "Senaste" kommer vi att fylla på med både nya bilder och bilder från tidigare i år. Titta gärna in där och följ oss även på facebook. 

Efter en lång dags fågelskådning på södra Öland stannade vi till på ICA i Färjestaden. Det är alltid lika svårt att avsluta skådardagen, men idag tänkte vi försöka äta middag före 22:00. På vägen därifrån fick vi syn på några bekanta figurer som gick runt och födosökte intill vägen. Fram med kameran och ett försök att parkera bilen där den inte skulle utgöra en direkt fara. Vi smög fram i gräset och kände blickarna från husbilsägarna som satt på uppställningsplatsen mittemot. Det blev några bilder på de vackra myrspovarna i kvällssolen och bilen styrde sedan raka vägen hem.
Middagen intogs strax efter 21:00....

Sommar och sol, fåglarna har fullt upp med att leda föda till sina ungar. Fågelsången är inte lika intensiv som tidigare och det blir svårare att få syn på fåglarna i all grönska. Nu väntar vi på att Ölands stränder fylls av vadare så vi får lite nya fototillfällen. I väntan på sydsträcken passar vi på att fotografera fjärilar och insekter, ja det mesta som vi ser. Det svåra är att det finns så många arter som vi aldrig sett eller har en aning om vad de heter. Fjärilar går relativt bra att reda ut men steklar, skalbaggar och andra kryp är nästan omöjligt att få till.
Är det någon som är kunnig inom området så tar vi gärna emot information om de olika motiven vi lyckats fånga. För det är ju roligare att veta vad den grönskimrande skalbaggen har för namn och vilken artgrupp det gulsvarta paret här ovan tillhör.

Resan mot målet fortsatte med ökad nervositet ju närmare målet vi kom. Vi hittade vägen till Brottbäckstugan och parkeringen där nordsångaren hade setts tidigare under dagen. Så snart vi parkerat och öppnat bildörren så hörde vi den sjönga för fullt. Vi var kvar ett par timmar och hoppades att den skulle välja en annan plats att sjunga på än i dom höga grantopparna. Men den hade inte för avsikt att posera och ge oss den bilden vi hade hoppats på. Till slut gav vi upp och körde mot Njupeskär där vi gick leden till vattenfallet. Det var en riktigt fin vandring genom gammal granskog, myrar och slutligen forsen och fallet.
Man hinner mycket på en dag om man bara vill och är tillräkligt "nördig".

Det var inte helt självklart att vi skulle åka ända upp till Fulufjället för att försöka ta nordsångaren som rapporterats hela veckan. Men väderprognosen för lördagen såg bra ut och tidigt på morgonen kom det ett larm som talade om att fågeln var kvar, då packade vi bilen och styrde mot norr. Alltid samma känsla när man sittter i bilen och får uppdateringar på mobilen, ska den vara kvar eller inte? När vi närmade oss Särna så bromsade bilen framför oss in då bilen som låg först girade och väjde för något på vägen. Vi såg skymten av vad vi trodde var en rad med ripkycklingar som kvickt försvann ner i diket. Vi stannade och satte på varningsblinkers och försiktigt smög ut ur bilen för att se hönan som stod en bit in i skogen. Vi tog några bilder och körde vidare. Där satt den, en dalripa med tre kycklingar. Så lätt fick vi ett nytt livskryss på väg mot dagens mål som ändå var nordsångaren.

Vid vårt senaste besök på Öland fotade vi en rödspov som visade sig vara ringmärkt. Det är inte alltid det går att läsa av ringarna men när vi lyckas så rapporterar vi alltid, nyfikna som vi är. Denna rapporterade vi till Naturhistoriska i Sthlm i hopp om att få lite information.
Den var ringmärkt som bounge på Gotland 1999.
Alltså en 18 år gammal rödspov!
Alltid lika roligt när en fågel blir till en individ. 
 

För 5 år sedan fotade vi vår första fågel, en gråtrut i Branteviks hamn, det blev startskottet på vårat fågelintresse.
Vi känner oss fortfarande som nybörjare även om vi lärt oss en hel del under åren. Intresset har inte minskat, snarare blivit en livsstil och ju fler fåglar vi ser och foton vi tar desto fler vill vi ta. 
Att efter en skådardag komma hem med hundratals bilder och få uppleva dagen än en gång och studera fåglarna grundligt ger skådningen ännu en dimension.
När man träffar skådare som hållit på i 40 år eller mer som fortfarande gläds åt årets första sädesärla eller att höra vårens första lärka får oss att inse att detta är ett inresse som håller livet ut.

I helgen "firade" vi 5-årsdagen genom att åka till Halland som var en vit fläck på vår skådarkarta. Det blev en kort och mycket intensiv helg med många stopp som började i Påarp och slutade i Bua. En ny favoritokal är Getterön och då framförallt Gubbanäsan som  är en helt otroligt plats med sin vackra natur. Bland enbuskar och snår rörde sig tättingar, på klipporna ut mot havet hoppade skärpiplärkor och ute på vattnet låg ejder och andra sjöfåglar guppande på vågorna. Detta var vår första resan till Halland men definitivt inte den sista....

 

Vi avslutade skådarhelgen i Kvismaren. Vår förhoppning var att återse stäpphöken som vi såg på fredagen och förhoppningsvis få några bättre bilder. Vädret hade varit väldigt skiftande under helgen med både regn, snö och blåst.
Ett äkta aprilväder helt enkelt.
Men på söndageftermiddagen sprack det upp i molntäcket och solen visade sig. Vi ställde oss bakom vindskyddet på Hammarkullen och började spana ut över maden. Ganska snart började vinden tillta och sikten blev sämre. Bakifrån kom jord blåsande från åkrarna med en styrka så det skakade i vindskyddet och sikten blev obefintlig. Trots att vi stod i skydd hade vi jord i ansiktet, i ögonen och det knastrade när vi sedan ställde in skärpan på kikarna. Lika plötsligt som allt började la sig vinden och vi kunde följa jordmolnet som fortsatte och försvann öster ut. Sedan blev allt stilla och solen sken från en klarblå himmel. Skådningen fortsatte med lite knastriga kikare och höjdpunkten var pilgrimsfalken som kom jagande längs kanalen och uppehöll sig i området i nästan en timme. Häftigt när man i samma kikarfält ser en pilgrimsfalk sitta i ett träd, en havsörn strax bakom i ett annat träd samtidigt som två bruna kärrhökar flyger förbi.
Någon stäpphök dök aldrig upp men en blå kärrhök drog förbi och fick pulsen att stiga en kort stund.....

Plötsligt kom våren på allvar. Från att vi gick runt och letade fåglar och blev glada över att se den första tofsvipan, skrattmåsen och sånglärkan har markerna fyllts av vårtecken och fågelsång.
I Tysslinge sattes svensk rekord i helgen med över 5 000 rastande sångsvanar. Många änder har redan hittat till fågellokalerna, skatorna har börjat samla bomaterial och småfåglarna far runt och inspekterar holkarna.
I Oset såg vi årets första enkelbeckasin och i Kvismaren svävade en brun kärrhök över Rysjön. En flock på över hundra tranor skruvade i luften innan de gick ner på de ännu oplöjda åkrarna.
I helgen besökte vi det senaste tillskottet av fågellokaler i Närke, Myrömaden som ligger i den norra delen av Rynningeviken. Dit hade redan en mängd fåglar hittat och platsen är väl värd ett besök. Vi gick runt maderna och fortsatte mot Venan, efter vägen satt en rödhake och sjöng för full hals. Vi stannade upp vid strandskogen och iakttog två mindre hackspettar som födosökte, i bakgrunden ropade en gröngöling samtidigt som en större hackspett trummade intensivt mot en torr stam.
På strandpromenaden lyste tussilago som små solar i det torra fjolårsgräset och ute på hemfjärden dök en skäggdopping efter föda. Lite svårt att tänka sig att folk åkte skridskor där så sent som förra veckan.
Det är skönt att sätta sig ner och bara njuta, ta en fika och känna att solen värmer igen. 
Idag är det vårdagjämning, lite svårt att tro när marken var vit och snön yrde i luften när vi drog upp persiennen i morse. 
Men aprilväder redan i mars måste väl ändå vara ett bra tecken.....

Årets första resa till Öland, och  Kårehamn blev vårt första mål. Denna tiden på året samlas stora flockar av sjöfågel i vattnet utanför hamnen. Det var övervägande vigg, bergand och knipa som rastade i viken, även någon alfågel, salskrake och storskrake fanns på plats. Andra änder, svanar och gäss såg vi också, alla var bevakade av havsörnarna som patrullerade i området.
Vi fortsatte resan norrut längs kustvägen som börjar i Äleklinta och slingrar sig efter sundet upp till Byrum. Längs vägen såg vi mängder av svärta och sjöorre som låg och guppade i den krabba sjön.
Vi stannade i Jordhamn och tog lite naturbilder och hade turen att se årets första glada som kom seglade över Alvaret.
När vi till slut efter många stopp hade nått vårt mål, Ölands norra udde,  började vi med en fikapaus. Vi satt på stranden med en värmande sol i ryggen, långe Erik i norr och framför oss en fantastisk utsikt över sundet.
Att en sådan tidig dag i mars kan bjuda på allt detta, det får vintern att kännas väldigt avlägsen. Att sedan SMHI har gått ut med en klass 2-varning för Kalmar län låtsas vi inte om. 
Nöjda med dagen styrde vi söderut men hann bara några hundra meter när vi fick syn på en "annorlunda" fågel. Vi stannade snabbt och gick ut mot vattnet med kikare och kamera. Att det var en islom kunde vi avgöra men var osäkra på vilken av de två möjliga det var. Vi larmade ut den som vitnäbbad och bifogade en bild, ganska snart ringde telefonen och en erfaren skådare bekräftade vårt antagande. Riktigt rolig obs då det är vår första vitnäbbade på Öland någonsin och faktiskt den första på ön i år.
Ännu nöjdare fortsatte vi söderut och sa "nu kan det väl inte bli bättre" eller.....
 

Ibland är vädret perfekt men fåglarna lyser med sin frånvaro. Idag när dimman låg tät över Kilsbergen hade vi närkontakt med en kungsörn som kretsande strax ovanför oss.
I hopp om att kunna redigera bilderna fotade vi en lång serie. Men tät dimma går inte att trolla bort. Vi kan inte låta bli att spekulera om hur bilderna hade blivit om himlen varit blå istället, men det är väl tjusningen med fågelfotografering....

Första gången var på  nyårsdagen, vi tänkte att en sibirisk järnsparv skulle vara en tung start på det nya fågelåret.
Tillsammans med en ansenlig grupp skådare stod vi i Lindesberg och tittade in i en villaträdgård. Nästan 3 timmar passerade innan vi gav upp, då kunde vi inte längre hålla kikarna still. Trots att det inte var mer än några minusgrader kröp kölden in under skinnet och till slut stod vi bara och skakade.

Andra gången, efter en tids fråvaro dök sparven plötsligt upp igen, men på en annan adress i kvarteret. Vi hade inte glömt hur vi stod och frös senast, så det var inte helt självklart att göra ett återbesök.
Men då vi båda är lika envisa så styrde vi norrut och letade upp den nya adressen. Denna gången var det helt tomt på skådare och vi halkade runt lite håglöst på de isiga gatorna utan att se skymten av någon sibirisk gäst. Det blev ett kort besök denna gången. Nu var vi helt övertygade om att detta var vårt sista försök att få in sparven på årslistan.

Men det blev ett tredje försök, vi nämnde ju att vi båda är envisa. Återigen rapporterades fågeln från samma plats som första gången. Vi velade lite fram och tillbaka men ganska snabbt satt vi i bilen på väg till Lindesberg, övertygade om att det skulle bli "tredje gången gillt".
På plats fanns redan en liten grupp av skådare så vårt hopp steg, ända tills de berättade att den hade visat sig för en halvtimme sedan. "Den flög iväg åt det hållet" sa de och pekade långt bakom oss. Där någonstans försvann hoppet och vi gjorde oss beredda på en repris på nyårsdagen. Men det tog inte mer än 20 minuter så såg vi en rörelse längst ner i trädgården, järnspikars där satt den! 

Sällan har man blivit så glad av en 10 sekunder kort obs och en riktigt usel bild.....

När larmet kom blev det ett lätt beslut, en vitvingad trut i Tidaholm skulle bli helgens utflyktsmål. Om den behagade stanna kvar i Tidan till vi kom fram skulle det innebära årets första livskryss.
Vi körde de ca 15 milen och som vanligt var vi avslappnade de första 10, men som alltid ökar nervositeten i takt med att avståndet minskar. Det var lugnt, truten var kvar och vi förstod varför. En jämn ström av "fågelmatare" kom och hällde ut bröd till den stora skaran gräsänder som fanns på platsen, så här behövde truten inte jobba för brödfödan. 
I nästan 1 1/2 timme var vi kvar vid åkanten och väntade på att få några bra bilder där truten gjorde något annat än att bara stå och posera. Han var väldigt lugn och brydde sig föga om alla människor som rörde sig på promenadvägarna. Han stod mest still på isen och såg avslappnad ut. För att inte missa en eventuell uppvisning turades vi om att sitta på huk med kameran i beredskap medan den andra av oss fick sträcka på benen och försöka hålla värmen. Ett hundratal bilder senare kände vi oss nöjda med vårt första möte med en vitvingad trut, för det blev trots allt ganska kallt och tanken på en god kopp kaffe fick oss att bryta upp och fara vidare.
På hemvägen svängde vi in till Hjo för att leta reda på ett café, men innan dess åkte vi ner till hamnen och fick se lite sjöfågel.
Bland de gamla trähuset fann vi ett varmt och välkomnande café, det kändes skönt att slå sig ner och få upp värmen med en kopp nybryggt kaffe och en kladdig kaka.
Ibland har resan inte bara ett mål......

Jämfört med förra helgen var det ont om bra obsar och fototillfällen, då fick vi snösiska, kungsfiskare och vattenrall både på årslistan och på bild. Denna helgen hade vi fått nöja oss med ring-, skogsduva och mindre hackspett, men inget foto.
Vi hade just avslutat söndagens skådning och var på väg hem för att gå på middag hos bekanta. När vi passerade Ekeby-Almby kom det ett larm på "Närke X" att en berguv sågs vid Ekeby-Dreve Naturreservat. Vi visste inte var det låg men fick en känsla av att vi var i närheten. Snabbt tittade vi på Google Maps och konstaterade att vi var väldigt nära.
Hm, ett snabbt beslut skulle fattas, i tid till middagen eller försenade p g a berguven? Lätt stressade valde vi det senare alternativet och styrde ner mot lokalen. 
Inga bilar på parkeringen och ingen skådare i sikte, men ner mot Hjälmaren hörde vi kråkor skrika upprört där de kretsade kring trädtopparna. Vi följde den isiga stigen som leder ner mot sjön och där stod upptäckarna med tubikikaren riktad mot uven. Det var bara att titta och njuta av den där den satt och tryckte intill stammen. Hade vi inte fått hjälp så hade vi nog knappast upptäckt den då skymningen började falla och träden blev som svarta siluetter mot kvällshimlen. 
En akademisk kvart var allt som behövdes för att ta uven före middagen.....