2017 > 07
Sommar och sol, fåglarna har fullt upp med att leda föda till sina ungar. Fågelsången är inte lika intensiv som tidigare och det blir svårare att få syn på fåglarna i all grönska. Nu väntar vi på att Ölands stränder fylls av vadare så vi får lite nya fototillfällen. I väntan på sydsträcken passar vi på att fotografera fjärilar och insekter, ja det mesta som vi ser. Det svåra är att det finns så många arter som vi aldrig sett eller har en aning om vad de heter. Fjärilar går relativt bra att reda ut men steklar, skalbaggar och andra kryp är nästan omöjligt att få till.
Är det någon som är kunnig inom området så tar vi gärna emot information om de olika motiven vi lyckats fånga. För det är ju roligare att veta vad den grönskimrande skalbaggen har för namn och vilken artgrupp det gulsvarta paret här ovan tillhör.
Resan mot målet fortsatte med ökad nervositet ju närmare målet vi kom. Vi hittade vägen till Brottbäckstugan och parkeringen där nordsångaren hade setts tidigare under dagen. Så snart vi parkerat och öppnat bildörren så hörde vi den sjönga för fullt. Vi var kvar ett par timmar och hoppades att den skulle välja en annan plats att sjunga på än i dom höga grantopparna. Men den hade inte för avsikt att posera och ge oss den bilden vi hade hoppats på. Till slut gav vi upp och körde mot Njupeskär där vi gick leden till vattenfallet. Det var en riktigt fin vandring genom gammal granskog, myrar och slutligen forsen och fallet.
Man hinner mycket på en dag om man bara vill och är tillräkligt "nördig".
Det var inte helt självklart att vi skulle åka ända upp till Fulufjället för att försöka ta nordsångaren som rapporterats hela veckan. Men väderprognosen för lördagen såg bra ut och tidigt på morgonen kom det ett larm som talade om att fågeln var kvar, då packade vi bilen och styrde mot norr. Alltid samma känsla när man sittter i bilen och får uppdateringar på mobilen, ska den vara kvar eller inte? När vi närmade oss Särna så bromsade bilen framför oss in då bilen som låg först girade och väjde för något på vägen. Vi såg skymten av vad vi trodde var en rad med ripkycklingar som kvickt försvann ner i diket. Vi stannade och satte på varningsblinkers och försiktigt smög ut ur bilen för att se hönan som stod en bit in i skogen. Vi tog några bilder och körde vidare. Där satt den, en dalripa med tre kycklingar. Så lätt fick vi ett nytt livskryss på väg mot dagens mål som ändå var nordsångaren.